Dubbelmoral inom syskonreligioner med samma ursprungspersoner
Jag har lite tankar kring att vissa religiösa vill förneka brister i deras tro och den dubbelmoral som uppenbarligen finns där.
Jag har suttit och tänkt lite, och plötsligt slog det mig: kristendomen, judendomen och islam har samma personer, som tros ha varit först på jorden. Dessa var förstås Adam och Eva som skall ha haft två söner, och detta nämns sällan, men jag har för mig att de även hade en dotter.
Alla dessa religioner predikar mot incest(majoriteten av dessa religiösa är alltså emot det), men för att fler människor skulle ha kunnat födas, måste uppenbarligen någon typ av incest förekommit, då det inte fanns fler än dessa personer på jorden! Hur är det annorlunda med incest då och nu? Hur kan det vara mer fel nu, än då?
Jag hörde med en kristen person om dennes tankar kring min frågeställning, och det hon sade till mig är att det är svårt att förklara, och att det inte riktigt var samma sak. Jag vill inte påstå att jag förstår detta... Nu är det klart att hon inte skall behöva försvara kristendomen, men jag förstod ändå inte riktigt hennes respons.
Varför väljs detta då att ses på som ett undantag undrar jag. Jag antar att en person inte skall behöva stå till svars för det dem tror på, som att det måste skett någon incest. Det man tror på, tror man ju på... men då kanske man tyckte att sättet Adam och Eva förökade sig på var fel, eller så kanske man anser att incest är okej... men tycker man inte det... är det då inte dubbelmoral?
Varma kramar//Psychooo-bunny
PS Vill göra det klart för er att detta inte är ett försök att bevisa att en persons värderingar är fel eller sämre en någon annans, jag vill bara få personer att se detta ur en annan vinkel. Detta var inte heller ett försök till anklagelser.
Jag har suttit och tänkt lite, och plötsligt slog det mig: kristendomen, judendomen och islam har samma personer, som tros ha varit först på jorden. Dessa var förstås Adam och Eva som skall ha haft två söner, och detta nämns sällan, men jag har för mig att de även hade en dotter.
Alla dessa religioner predikar mot incest(majoriteten av dessa religiösa är alltså emot det), men för att fler människor skulle ha kunnat födas, måste uppenbarligen någon typ av incest förekommit, då det inte fanns fler än dessa personer på jorden! Hur är det annorlunda med incest då och nu? Hur kan det vara mer fel nu, än då?
Jag hörde med en kristen person om dennes tankar kring min frågeställning, och det hon sade till mig är att det är svårt att förklara, och att det inte riktigt var samma sak. Jag vill inte påstå att jag förstår detta... Nu är det klart att hon inte skall behöva försvara kristendomen, men jag förstod ändå inte riktigt hennes respons.
Varför väljs detta då att ses på som ett undantag undrar jag. Jag antar att en person inte skall behöva stå till svars för det dem tror på, som att det måste skett någon incest. Det man tror på, tror man ju på... men då kanske man tyckte att sättet Adam och Eva förökade sig på var fel, eller så kanske man anser att incest är okej... men tycker man inte det... är det då inte dubbelmoral?
Varma kramar//Psychooo-bunny
PS Vill göra det klart för er att detta inte är ett försök att bevisa att en persons värderingar är fel eller sämre en någon annans, jag vill bara få personer att se detta ur en annan vinkel. Detta var inte heller ett försök till anklagelser.
Att säga för mycket/för lite av fel saker
Det är ganska intressant att man ofta säger för mycket av något man ibland bör hålla tyst om, men att man ofta tiger när det gäller de saker man bör säga oftare!
Hur många säger jag älskar dig till sin mamma?
Hur många har förolämpat någon när det man verkligen sade var ganska onödigt?
Japp vi har alla varit där!
Vi lider alla av detta paradoxala beteende!//Psychooo-bunny
Hur många säger jag älskar dig till sin mamma?
Hur många har förolämpat någon när det man verkligen sade var ganska onödigt?
Japp vi har alla varit där!
Vi lider alla av detta paradoxala beteende!//Psychooo-bunny
Att vara själv eller att vara i en relation
Hör allt mer prat om att hitta den där perfekta killen. Jag önskar alla personer som letar efter en perfekt kille lycka till då de lär leta länge. Varken killar eller tjejer som är perfekta existerar i denna värld. Skall man försöka hitta en person man kan tänkas ha en framtid med bör man ha lite realistiska förväntningar.
Att leta efter en kille är som att leta efter en lampa. Man kan ha några kra inte säga exakt hur den skall vara för det finns inte att skaffa. Många känner att de måste vara tillsammans med andra för att de själva inte kan klara av ensamheten. Men jag som person har växt som mest när jag släppte den känslan av ångest för att inte ha någon som jag skulle vara tillsammans med. Jag tror att man först måste lära känna sig själv innan man kan ingå i ett förhållande. För många är ett förhållande säkert ett sätt att få bekräftelse för att man verkligen är älskad och behövd, men jag tror också att det är viktigt att känna igen den bekräftelsen från andra relationer inte bara på kärleksfronten.Ofta är många rädda att behöva ta i tu med sig själva och därför kastar de sig själva in i ett partnerskap för då behöver de inte fokusera slåss mot sina gamla demoner så att säga. Våga att utvecklas själva skulle jag vilja uppmana.
Som ni alltid vet så måste jag inflikta med hur jag har saker angående ämnet jag tar upp. Jag känner att jag skulle kunna vara i ett förhållande, men jag känner inte att jag är i behov av ett. Det finns en skillnad där och jag tror att en relation blir som bäst när man inte är i behov av ett. Jag letar därför inte efter någon kärlek, men skulle mycket väl kunna välkomna den ifall den skulle slå till. Jag tycker att ett mycket givande faktum är att jag nu känner mig bekväm med att vara själv.
Ensam är stark//Psychooo-bunny
Att leta efter en kille är som att leta efter en lampa. Man kan ha några kra inte säga exakt hur den skall vara för det finns inte att skaffa. Många känner att de måste vara tillsammans med andra för att de själva inte kan klara av ensamheten. Men jag som person har växt som mest när jag släppte den känslan av ångest för att inte ha någon som jag skulle vara tillsammans med. Jag tror att man först måste lära känna sig själv innan man kan ingå i ett förhållande. För många är ett förhållande säkert ett sätt att få bekräftelse för att man verkligen är älskad och behövd, men jag tror också att det är viktigt att känna igen den bekräftelsen från andra relationer inte bara på kärleksfronten.Ofta är många rädda att behöva ta i tu med sig själva och därför kastar de sig själva in i ett partnerskap för då behöver de inte fokusera slåss mot sina gamla demoner så att säga. Våga att utvecklas själva skulle jag vilja uppmana.
Som ni alltid vet så måste jag inflikta med hur jag har saker angående ämnet jag tar upp. Jag känner att jag skulle kunna vara i ett förhållande, men jag känner inte att jag är i behov av ett. Det finns en skillnad där och jag tror att en relation blir som bäst när man inte är i behov av ett. Jag letar därför inte efter någon kärlek, men skulle mycket väl kunna välkomna den ifall den skulle slå till. Jag tycker att ett mycket givande faktum är att jag nu känner mig bekväm med att vara själv.
Ensam är stark//Psychooo-bunny
