kreativitet i skolor.
Inom skolor värderas inte de estetiska ämnena lika högt som andra ämnen exempelvis: matte, svenska, engelska, naturvetenskap och liknande. Det är enligt mig synd. Om vi vill nå varandra globalt sätt behöver vi självklart språk, men tex en bild kan nå en större publik och sända fler budskap än vad en text kan göra. Varför nedvärderas då dessa ämnen?
Min vän kom med en bra anledning till att vi skulle ha mer musik: Sverige har hur stor musik export som helst! Det är väldigt många svenskar som jobbar inom musikindustrin utomlands. Trots det har vi väldigt lite musik i grundskolan.
Jag såg på en intressant film gjord av en elev på ett gymnasie. Vad kan man göra med en tegelsten? Detta svarade ett antal barn på och (jag tror att det var) 80-90 % av dem barnen som kunde komma på (vad var det nu?) 50-60 saker. Om man kom på cirka så många olika saker räknades man som ett "think-out-side-the- box-geni". När man sedan frågade en kille, som vid ung ålder hade kommit på ett högt antal, när han var äldre (runt 20 om jag inte minns fel) kom han på 10-20 saker (vilket var medel för hans ålder). Varför bryts då vårt nytänkande när man blir äldre?
Min teori är att vi inte får utlopp för vår fulla kreativa förmåga i skolan och att vi när vi är äldre är rädda för att ha fel och misslyckas. Vi blir vid äldre åldrar mer realistiska (det behöver inte alltid vara en bra sak) och vi matas med att vi alltid måste lyckas. Prestations frågan är hela tiden närvarande bland äldre. Trots det, så har de personer som blivit som kändast, nästan alltid varit personer som visat en stor kreativitet. Titta bara på Picasso!
Min vän kom med en bra anledning till att vi skulle ha mer musik: Sverige har hur stor musik export som helst! Det är väldigt många svenskar som jobbar inom musikindustrin utomlands. Trots det har vi väldigt lite musik i grundskolan.
Jag såg på en intressant film gjord av en elev på ett gymnasie. Vad kan man göra med en tegelsten? Detta svarade ett antal barn på och (jag tror att det var) 80-90 % av dem barnen som kunde komma på (vad var det nu?) 50-60 saker. Om man kom på cirka så många olika saker räknades man som ett "think-out-side-the- box-geni". När man sedan frågade en kille, som vid ung ålder hade kommit på ett högt antal, när han var äldre (runt 20 om jag inte minns fel) kom han på 10-20 saker (vilket var medel för hans ålder). Varför bryts då vårt nytänkande när man blir äldre?
Min teori är att vi inte får utlopp för vår fulla kreativa förmåga i skolan och att vi när vi är äldre är rädda för att ha fel och misslyckas. Vi blir vid äldre åldrar mer realistiska (det behöver inte alltid vara en bra sak) och vi matas med att vi alltid måste lyckas. Prestations frågan är hela tiden närvarande bland äldre. Trots det, så har de personer som blivit som kändast, nästan alltid varit personer som visat en stor kreativitet. Titta bara på Picasso!
Kommentarer
Trackback
